I ärlighetens namn har det hänt alldeles för mycket den senaste
tiden för att jag varken skulle ha tid, lust eller ork att dela med
mig av det.

Min älskade ponnyplutt är just nu bosatt utanför värnamo hos familjen
som var här och provred honom. De har flera hästar sedan tidigare,
en egen liten gård i ett underbart litet samhälle. Rena drömstället.
Och de tyckte så mycket om Beson och tog honom för vad han är
vilket gjorde mig jätteglad .. Och uppdateringar om läget kommer
med jämna mellanrum.
Så även att det är jävligt tungt i hjärtat och väldigt väldigt tomt så
vet jag att han har det bra där. Han är alltså där på foder för eventuellt
köp sedan.

Det retar mig lite att många kommer och säger "Ja men det är väl skönt
att inte ha häst längre" på ett sådant sätt som om det på något sätt har
varit dåligt eller hindrat mig att jag haft häst.
Jag hade velat ha honom kvar, mer än något. Men just nu finns inte tiden
jag vill ge honom och som han behöver. Jag gör helt enkelt det bästa jag
kan göra för den bästa jag vet.

Men jag går inte sysslolös. Jag jobbar mycket, målar mycket, far runt mycket.
Jag har inte riktigt tid för mig själv knappt. Men det blir nog bra till slut.
Alla dessa förändringar gör mig ganska instabil och känslig. Jag visar det
förmodligen inte riktigt så som det är. Det blir istället en kamp jag tar med
mig själv när jag är ensam.
Jag sover ingenting. Knappt. Mardrömmar, spänningar, stress och värk
hindrar mig från detta. Vad är djupsömn och utvilad ?

På Onsdag ska jag till Stockholm igen, på Torsdag morgon är det intervju
på en skola däruppe. Jag hoppas att jag kommer in, jag vill komma in, jag
är rädd för att komma in, vad gör jag om jag kommer in ? Vad gör jag om
jag inte kommer in ?
Det är ungefär vad som snurrar. Och mycket mer därtill.

Är rädd för det mesta och känner mig allmänt osäker på mig själv på alla
sätt som går. Mitt utseende, mitt uppträdande, min prestation i både förhållande
till människor jag älskar och min prestation i arbete och i allmänhet.
Just nu hatar jag mig själv ganska mycket.
Och när jag ser hur andra människor är och ser ut så blir jag så jävla rädd att
jag inte räcker till för dem jag älskar och har nära.
Så jag ursäktar i efterhand och i förväg om jag verkar förvirrad, arg eller sluten.
Jag vill inte vara sån men min sorg går så lätt över i ilska.

Det var skönt att få lite skit ur sig. Antagligen borde jag skriva oftare. Dagboken
fylls nästan varje kväll. Men det blir något annat när någon annan kan läsa.
Oavsett om du är någon jag känner eller inte. Så kan jag här få förklara på ett
sätt som passar mig. Eftersom jag har svårt att prata.
Så så är det.